Första kullen

Som alldeles ny uppfödare var det självklart en stor händelse när min ena hona Mimmi, alias Catwizel's Inca Touch of Magic, började löpa, parades och blev dräktig. Jag hade köpt henne 3 månader innan och hon var då 2 år och hade inte fått någon kull tidigare.
Oj vad det pysslades och daltades med denna lilla katt under hela dräktigheten. Jag läste allt jag kunde hitta om dräktighet och förlossning, vägde henne dagligen och fullkomligen proppade i henne allt hon ville ha att äta (man vet ju själv hur hungrig man är som gravid).
Veckorna sniglade sig fram och Mimmi blev stor som ett hus med en viktökning på dryga kilot (Hon är en ganska liten katt annars).
Veckan då förlossningen var planerad hade jag tagit semester för att pyssla om de nyfödda små. Tidigt på morgonen måndagen den 9/4 väckte Mimmi mig med underliga jamanden. Jag förstod att det var dags och trodde att jag inom ett par timmar skulle få se Mimmis bebisar. Jag ringde min väninna Irene som har tämligen stor erfarenhet av kattförlossningar och hon lovade att hålla sig beredd och komma och assistera när det blev så dags.

Dagen gick och det hände inte mycket förutom att Mimmi jamade konstigt och inte tillät mig att lämna sovrummet. Detta ledde till att jag fick tillbringa hela dagen liggandes i sängen med en närgången katt på armen....
Klockan 7 på kvällen märkte jag att Mimmi vid upprepade tillfällen stelnade till och spände hela kroppen. Jag förstod att krystvärkarna hade börjat och skickade iväg maken för att hämta Irene. Medan han gjorde det ökade värkarna i styrka och snart såg jag en fosterblåsa komma ut. Hon krystade ett par gånger till men inget mer hände... Efter att ha småkrystat ett par gånger brast fosterblåsan och sen hände INGET MER.

När det gått två timmar sen hon började krysta ringde jag till Valla Djurklinik och fick rådet att komma in med katten. Jag hann bara lägga på luren så började Mimmi krysta igen och med stjärten först föds en kattunge fram till hälften och sitter sedan fast. Jag drog försiktigt fram ungen men efter att ha suttit fast i fostergången i två timmar utan fostervatten så fanns det inte mycket att göra för den lille kraken. Det var en stor unge och jättefint tecknad i bruntabby och vitt, men tyvärr död.

Efter detta gick musten ur Mimmi, hon orkade helt enkelt inte mer och lade sig och sov trots att det helt uppenbart fanns småttingar kvar i magen.
Jag ringde Valla igen och fick ännu en gång tipset att komma dit. Vi packade in oss i bilen och åkte dit. Väl framme röntgade veterinären Mimmi och konstaterade att det fanns två ungar kvar i magen. Därefter gjordes ultraljud. Resultatet var: "Tyvärr inga fosterrörelser. Vi snittar och plockar ut fostren". Mimmi kördes iväg till operation och en halvtimmes väntan följde innan veterinären kom ut och meddelade att en unge levde. Stor lycka! Första gången jag såg bebisen hängde han i
nackskinnet mellan tummen och pekfingret på veterinären medan hon försökte få lite fart på honom. Jag tror inte att någon trodde att han skulle överleva...

Klockan två på natten var jag hemma med en slö, nyfödd kattunge och en omtöcknad nybliven mamma. Jag var livrädd! Jag satte bebisen på vågen, 86 gram! Då är man inte så kartig! Natten gick. Nån sömn var det inte tal om, försökte pressa fram mjölk ur Mimmis tuttar och få honom att äta, men nån mjölk fanns det inte. Tidigt på morgonen åkte jag till veterinären som gav Mimmi en spruta för att få igång mjölken, vilket hon i och för sig oxå fick, Mimmi fick dock aldrig så mycket mjölk att det räckte för bebisen så stödmatning varannan timme var nödvändigt. Han var dock en riktig överlevare och gick upp massor i vikt.

Han heter idag Alpha Omega's Born To Be Alive, är 3 månader och väger 1,8 kg. Jag hade från början tänkt att sälja honom men en ensam bebis, uppfödd på flaska känner man något speciellt för och han stannar därför i katteriet!

Jenny Axelsson, Alpha Omega's