Mjau, alla mina felinska vänner!
Inskickat från Sven och Chris från Minnesota, USA med fem katter, Frida, Fridelius, Fritjof, Fritz och Fridolf, samt en dalmatinertik, Francesca.
Ungefär fyra gånger i månaden skriver
Sven ett kåseri på svenska som går ut till medlemmarna
i en svenskamerikansk språkgrupp. Denna gången skriver han
vidare om en av sina katter, Fritjof.
Nu skall jag skriva ett litet letters brev och berätta hur det är att vara katt i Amerika. Jag vet vad jag talar om för jag är åtta år gammal och har levt mina första 18 månader på luffen innan jag adopterade de människor jag nu låter föda mig och ge mig husrum.
Jag
har just kommit tillbaka från en djungelsafari i vårt inglasade
sommarrum. Runt hela rummet växer det en häck och i den häcken
finns det mycket intressant att titta på. Fåglar sitter där
naturligtvis, men det mest spännande är de små jordekorrarna
som håller till där. Jag tror nog att alla ni svenska katter
vet vad jordekorrar är, för jag har hört folket här
säga att på julafton i Sverige sitter alla klistrade framför
TV'n och ser gamla Disney filmer. Där finns också ett avsnitt
med Piff och Puff och de är just två typiska jordekorrar. Så
ni förstår att det är intressant att titta på de
små, pigga krabaterna. Dom springer fram och tillbaka i buskarna
och ibland till och med på fönsterlisten till glasen på
uterummet och vi katter springer fram och tillbaka innanför fönstren
för att kunna se riktigt bra. När vi bodde ute på landet
för några år sedan hade vi ett riktigt uterum med bara
nätväggar. Där kom det in en jordekorre, chipmunk heter
dom förresten på amerikanska, men jag tror inte alls att det
har något att göra med en katolsk munk. Däremot kan de
säkert smaka lika läckert som en flottyrstekt munk som människorna
tar till kaffet ibland. Hursomhelst, jag var skicklig nog att fånga
den jordekorren i munnen, men oj vilket liv det blev på människorna
då! De skrek och sprang fram till mig och högg tag i mig. Då
fann jag det för gott att släppa det lilla krypet och sedan
dess har jag aldrig fått chansen igen att leka med chipmunkarna,
bara studera dem genom glasfönstret.
Vi katter säger jag. Ja, jag är inte ensam katt här i familjen.
Jag delar mina människor med min halvsyster Frida och mina halvbröder
Fridelius, Fritz och Fridolf. Dessutom bor det en HUND här. Det är
dalmatinertiken Francesca. Visst kivas vi lite med varandra ibland, men
i stort sett kommer vi alla, inklusive hunden, överens och delar
på ansvaret att se till att våra människor inte glömmer
bort någon av oss. Vi ser noga till att det alltid
finns minst en av oss som springer runt deras fötter eller hoppar
upp på bordet framför dem eller går på deras magar
när de sover. Jag förmodar att ni svenska katter gör likadant.
Jag tror att det är internationellt godtaget av Förenta Kattnationerna
att använda dessa metoder för att få människorna
att inte glömma bort oss en enda sekund.
Alla vi katter och även Francesca är födda i Amerika, men
våra människor är födda på andra sidan Atlanten.
Det är därför jag förstår svenska så bra.
Människorna pratar svenska här hemma och det är ju viktigt
för oss att veta när de säger att det är matdags och
så vidare. När vi inte vill att människorna skall förstå
vad vi säger pratar vi kattamerikanska (catamercan) med varann.
Jag hörde just någon av människorna säga att det
var dags att ge katterna mat, så då förstår ni
säkert varför jag slutar så abrupt här. Om ni vill
skriver jag igen om någon tid och berättar mera.
As ever (som vi säger här i Amerika)
Your Feline Friend Fritjof
CatsInCharge@aol.com
Mer om Fritjof »