Missegrå hade för längesedan passerat sina glans dagar,han var nu en mager skugga av sig själv.
Långt ifrån den katt han ängång var då han var alla katters skräck o fasa.Numera var han utstött och bortjagad.Hans tänder var få och blicken grumlig.
Han gick sakta efter landsvägen,vid ett hus där det lyste i fönstren stannade han till.
Något påminde honom om för länge länge sedan.Lukten av björkved väkta förlänge slumrade minnen till liv.
Lyckliga minnen som hade förträngts och nästan suddas ut.Hans trötta kropp längtade efter värme och kärlek igen.Kanske han förstod att hans tid nu var till ända.
Han gick i alla fall mycket sakta mot huset, från fönstret spred sig en juvlig doft av skinkan som stod i ungnen.

En stund satt han på trappen och väntade,när dörren öppnades så såg misses grumliga ögon upp mot par blå ögon.Kanske var det Misses trötta sorgsna ögon som fick mannen i huset att vekna, utan ett ord släppte han in Missegrå .
Barnen blev överlyckliga över sin nya vän,de bäddade åt honom framför brasan med sina duntäcken och kuddar.Misse sträckte ut sin trötta kropp i värmen.
Mannen och kvinnen i huset,tänkte oroligt på hur de skulle kunna tala om för barnen att deras nyvunna vän nog inte hade långt kvar att leva.
Men barn har en alldeles egen förmåga att förstå sådant på deras eget vis.Den natten sov de hos Missegrå.
Och tyst och sakta sakta hördes ett litet spinnande för förtsa gången på länge från Missegrå.
Misses hjärta slog saktare och saktare medans brasan i öppna spisen falnade och mörkret slöt sig kring huset.
På morgonen väkte barnen sina föräldrar med tårar i ögonen och förklarede hulkade att >Misse hade nog åkt till sin katthimmel.
Då var misse redan långt därifrån och hade lämnat ålderdom och smärta bakom sig.
Barnens far ordnade en grav på en djurkyrkogård i närheten.På stenen stog det :
Lycklig resa från familjen.

Insänt av Anna T