På trappen till huset satt den gamla nittonåriga skogkatten,en kylig bris smekte hans päls och fick morrhåren att vibrera.

Oskar som han hette hade inte känt sig riktigt kry på senare tiden. Turerna utåt hans marker blev allt kortare och allt mer sällan. Hans leder var stela och rörelserna långsammare och klumpigare. De vackra skarpa ögonen gjorde nu mer hans syn grumlig.

Men han hade levt ett lång och lyckligt liv och blivit accepterade och älskad för den kattsjäl han var.

I bland hade han varit sin egen herre i huset på skåneslätten ,ibland delade han huset med sin husse. Som de fria individer de bägge var gav de varandra fullständig frihet och respekt.

Så hade de levt länge husse och han, sida vid sida och fullständigt lyckliga. De hade inga avsked ,bara välkomnanden.

Denna dag,då Oskar låg på husets trappa som vanligt och brisen väckte honom. Kände Oskar en alldeles speciell längtan efter skogen och markerna omkring honom. Kanske den längtan också innehöll något av en plats att få vila på för en katt av skogen.

I alla fall så beslöt sig Oskar att vandra ut i åkern, han visste inte själv varför. Det var helt naturligt för honom att vandra iväg, som på vilket strövtåg som helst. Han gick sakta iväg utan att se sig om, hans trampdynor gick mjukt och sakta på den fuktiga marken Över honom lyste höstens prakt i guld och purpur.

Det kändes för Oskar som naturen nu var närmare honom än någonsin tidigare, lukterna var tydligare, ljuden omkring honom klarare. Han kände sig för ett ögonblick mycket ung och lycklig där han gick på sina välkända marker.

Kanske kände han efter ett tag då skymningen började falla att han vart trött och han uppsökte en viloplats, kanske var det en vacker gran eller en färgsprakande dunge, en mossklädd svacka.

Han sträckte ut sin trötta gamla kropp. Och sakta försvann trötthet och smärtor i hans vilande kattkropp alltefter som hjärtat slog allt mer sakta.

Han kände inte hur löv av guld och grönt dalade ner och begrov honom eller hur vinden spelande i träden ovan ,då var Oskar redan lång ,långt borta från denna världs bekymmer. Naturen själv sörjde för begravning och praktfullare kunde ingen katt ha fått det som var en en av skogens söner.

Av:Anna Träskman