Vem bestämmer när en hittekatt ska dö?

Text: Ragnhild Johansson Solvik/MJAU Tidning för kattvänner nr 1/1995

Att prata om döden rör upp känslor. Starka känslor. Bland kattälskare och katthatare. Men vi måste diskutera svåra frågor och inte krafsa ner dem i kattlådan.

Det finns tiotusentals herrelösa katter som inte har eller kommer att få ett hem. Vad gör vi med dem? Hoppas vi att propagandan för bättre katthållning hinner att vända opinionen? Eller tror vi att de ideellt arbetande kattorganisationerna har obegränsade resurser?

Förr eller senare kommer man ändå till frågan om avlivning eller inte. Är hittekatten i dåligt skick - svårt sjuk, livshotande skadad eller mycket aggressiv kan avlivning vara en barmhärtighetstjänst. Men de andra? De friska som ingen vill ha. De före detta ulliga gulliga små kattungar som växt upp och blivit könsmogna och ylande revirhävdare. De förvildade. De smutsiga. De rädda. De skygga. De som kissar och bajsar i hammockar och barnens sandlådor.

På Stockholms Katthem till exempel är det väldigt sällan man beslutar om avlivning. Och när det händer är det veterinären som bestämmer - hon undersöker ju ändå alla katter när de kommer till katthemmet och sållar då bort dem som inte har en chans att klara sej.

De flesta andra katthem/djurhem har samma policy - en veterinär undersöker de nyinkomna och avgör om de har chans att överleva eller ej.

På Sveriges djursjukhus och -kliniker tar man dagligen ställning till avlivning eller ej. Det ingår så att säga i jobbet. Det är ju de som ser flest olyckliga katter - de ser "döden i kattögat". De får ju ta hand om trafikskadade, misshandlade och vanvårdade katter. De svårast skadade och sjuka katterna avlivas. De andra återställs så gott det går.

På avlivningsanstalten vid Sveavägen i Stockholm extraknäcker stadens djurskyddsinspektör med att ge kat-ter, hundar och andra smådjur en insomningsspruta. Han menar att det är bättre att avliva några stycken herrelösa katter än att senare kanske få en hel kattpopulation av lösdrivare.

Katten har fått högre status. Men inte tillräckligt. Jaktlagen säger ju numera att man inte får skjuta lösspringande katter. Och det finns förslag att det ska stå i kommunernas nya lokala ordningsstadgar att om ingen inom sju/tio dagar hämtat katt, som lämnats in till polisen, och beta-lat för dess vård och mat så blir katten avlivad.

Om alla kattägare tar sitt ansvar, låter katten vara familjemedlem, ID-märker den och ser till att alla kattungar oavsett ras får justa hem då skulle mycket vara vunnet. För vi som älskar katter vi vill ju inte att någon frisk katt ska dö. Hellre en glad kastrat än 100 avlivade kattungar!