Publicerad i The Birman Cat Club Magazine (England)

Översättning;  Lisa Karlsson

Denna artikel hittade jag i The Birman Cat Club Magazine (England), och den publicerades där hösten 2001. Jag tyckte att den var intressant och kontaktade National Birman Fanciers, USA, där artikeln först publicerats. Jag fick genast OK på att låta trycka den i vår svenska tidning. Mycket känner vi säkert till, men det kan ändå vara intressant att höra hur det debatteras runt detta ämne utanför vårt lilla land.

Ett av de gåtfullaste och mest svårförståeliga virus hos katt är felint coronavirus – viruset som är ansvarigt för felin infektiös peritonit (FIP). Det är ingen överdrift att påstå att detta är en av de mest fruktade sjukdomarna i ett katteri. Av de katterier som är verksamma under många år kommer somliga att få utbrott av FIP. Trots det faktum att detta är en erfarenhet som delas av många inom kattvärlden är drabbade katterier felaktigt både fruktade och utfrusna. Samtliga uppfödare måste anstränga sig för att förstå denna sjukdom samt också hur man kan kontrollera den.

Fastän den första beskrivningen av FIP rapporterades av Dr Jean Holsworth 1963 så finns det ändå rapporter om kliniska fal,l som sannolikt är FIP, redan så tidigt som 1914. Och fastän vi har känt till detta virus under lång tid så vet vi frustrerande lite om det. Emellertid har mycken ny forskning skett under de senaste fem åren som så sakteliga sprider nytt ljus över detta alltid närvarande katthälsoproblem. Denna artikel är skriven för att presentera en del nyare   information samt för att ändra på en del av de gamla föreställningar som man fortfarande ser i tryck samt i andra media.

Felint Coronavirus har ett annat verkningssätt, jämfört med något annat kattvirus,  på många väsentliga områden:

a)      Kattens egna antikroppar har ingen skyddande funktion (för katten) och kan spela en roll i själva  sjukdomen FIP

b)      Antikroppstitrar är meningslösa för FIP-diagnos eller prognos

c)      Ett vaccin är tillgängligt men det finns ingen samstämmighet vad beträffar dess effektivitet eller säkerhet.

Till att börja med, några förklaringar gällande terminologin

1. FIP är uttrycket för en klinisk sjukdom associerad till en felin coronavirus infektion

2. Den vanliga ofarliga formen av felint coronavirus referas till som FeCV (felint enteriskt coronavirus)

3. Då FeCV har muterat till en sjukdomsorsakande form refereras den till som FIPV (Felint infektiöst peritonitvirus)

4. Felint coronavirus i allmänhet benämns FCoV

FeCV är ett mycket vanligt, mycket smittsamt felint virus.Det tillhör gruppen coronavirus som inom sig har stammar som smittar andra arter t ex människa, svin, boskap, fåglar, hundar. Majoriteten av katter med FeCV (omkring 95 % eller mera) förblir friska. Men för ett litet antal katter är FeCV-infektionen första steget i en händelsekedja som leder till FIP. Coronavirus är uppbyggda av ett stort antal nukleotider som är basenheten i det genetiska materialet. Dessa ”basenheter” har en stor benägenhet att mutera. Eftersom ett virus reproducerar sig självt kan det bli fel då nukleotiden kopieras. Och ju fler nukleotider, desto fler fel är möjliga. Medan de flesta av dessa fel är harmlösa kan några få mutationer ”ge” FeCV möjligheten att förorsaka sjukdomar. Dessa muterade FeCV-strängar kallas FIPV. Aktuell forskning har visat att muterade FeCV uppkommer inom den enskilda katten. Och vi vet nu att den övervägande majoriteten katter inte smittas av FIP, utan de utvecklar det själva från sin egen muterade FeCV.

Överföringen av FIP från katt till katt anses vara ovanlig. Detta har lett till att ledande FIP-forskare hävdat att det är osannolikt att katter som är sjuka i FIP skulle vara en risk för andra katter. På grund av detta behöver de därför inte isoleras.

I hushåll med många katter där FeCV har introducerats har det har uppskattats att ca 80-90% av katterna smittas. Framförallt katterier löper hög risk att vara FeCV positiva då ”trafiken” av katter och kattungar in och ut från katteriet är vanliga. Men, vid jämförelser, är frekvensen av FIP-utbrott ganska låg. I allmänhet upplever de flesta katterier en förlust förorsakad av FIP på långt mindre än 10% , sett över tid.

Sällsynta tillfällen har dokumenterats där ett tydligt FIP utbrott är associerat med dödlighetsnivåer på mer än 10% , men under en begränsad tid. Vanligtvis är förlusterna sporadiska och oförutsägbara. Åldersintervallet där man hittar de högsta förlustsiffrorna pga FIP är från sex månader upp till två års ålder, med en topp vid tio månader.

Åldersrelaterad immunitet mot FIP tycks vara möjlig. Överföringen av FIP från en dräktig hona till hennes ofödda ungar har inte påvisats.

Vilka är då faktorerna som gör att liten procentandel katter med positiv FeCV utvecklar FIP? Forskning pågår för att försöka få svar på denna fråga, och en del fakta har kommit fram.

Dr Janet Foley och Dr Niels Pedersen, University of California, har identifierat tre nyckelriskfaktorer:

Alla dessa tre faktorer underlättar spridningen av FIP. En genetisk benägenhet för att utveckla FIP identifierades 1996 av Dr Foley & Dr Pedersen. De undersökte stamtavlor och hälsodata från tio generationer katter hos många raskattsuppfödare och de fann att den ärftliga mottagligheten gentemot FIP kunde vara mycket hög (ca 50 %). Det är troligen en polygenetisk egenskap, snarare än ett enkelt dominant eller recessivt ärftligt anlag. Inavel i sig är ingen riskfaktor. Att göra sitt urval av katter efter en generell motståndskraft mot sjukdomar är ett hjälpverktyg för uppfödare.

Den troliga defekten i FIP immuniteten ligger i den cellförmedlade immuniteten. Därför är katter som är mottagliga för FIP sannolikt också mottagliga för andra infektioner, i synnerhet  svamp- och virusinfektioner. Denna upptäckt ger uppfödare möjligheter att framgångsrikt minska risken för FIP genom att använda stamtavleanalyser då man väljer avelskatter. Man tittar då efter katter som har en familjehistoria som uppvisar stor motståndskraft mot FIP och andra smittsamma sjukdomar.

Forskning har visat att det finns två huvudmönster som framträder vid en FeCV infektion. De flesta katter blir infekterade och återhämtar sig men kommer inte att bli immuna. De är alltså mottagliga igen för viruset nästa gång de träffar på det. Ett litet antal katter blir infekterade men återhämtar sig inte. De blir ständiga utsöndrare av FeCV i katteriet (kroniska bärare) och är källan till återinfektion hos de andra katterna. Detta gör att nyckeln till att eliminera FeCV (och följaktligen också risken för FIP) skulle vara att identifiera och avlägsna de kroniska smittbärarna. Men för närvarande finns ingen lätt väg att bestämma vilka katter i katteriet som är ständiga ”utsöndrare”. Den traditionella antikroppstitern för FeCV kan inte användas för att bestämma vilka katter som är kroniska bärare. Den mest effektiva och praktiska metoden är PCR-analys av kattens avföring, för att på så sätt hitta närvaron av FeCV. Detta är dock en testmetod som inte är allmänt tillgänglig. I tillägg till att välja avelsdjur med hög motståndskraft mot sjukdomar kan uppfödare också införa praktiska rutiner som försvårar spridningen av FeCV och därmed utvecklandet av FIP.

Kattintensiva miljöer gynnar överföringen av det mycket smittsamma FeCV. Dr Diane Addie, University of Glasgow, rekommenderar att det ideala sättet att ha katt i katterier är att ha dem en och en. Men, då detta inte alltid är möjligt, rekommenderar hon att katterna skall leva i stabila grupper, inte större än tre eller fyra. Kattungar skall gå i grupper bestående av katter i samma ålder och inte blandas med de vuxna katterna i katteriet. Alla åtgärder som minskar miljö- och social stress i katteriet kommer att ha en positiv effekt.

FeCV sprids primärt via avförings-mun vägen samt, till en mindre grad, genom saliv eller nysningar. Viruset kan överleva i omgivningen i t ex torkad avföring eller i en kattoalett mellan tre till sju veckor. Detta innebär att skrupulöst noggrann rengöring av burar och toaletter är viktiga för att reducera mängden virus i katternas miljö. Det är viktigt att tillräckligt mängd toalettlådor är tillgängliga för katterna och att de töms åtminstone en gång per dag samt desinficeras minst en gång per vecka. Toalettlådor skall vara åtskilda från matskålar och utspilld sand skall regelbundet dammsugas upp.

Dr Addie har också beskrivit en metod för tidig avvänjning och isolering av kattungar födda av FeCV-positiva mödrar. Det inkluderar rigorösa skötselsmetoder för att förhindra spridningen av det mycket smittsamma FeCV och detta är inte möjligt för alla uppfödare och katterier. Proceduren innebär att man först isolerar den dräktiga honan i ett separat utrymme där hon också får föda ungarna. Då ungarna är 5-6 veckor gamla(vid tidpunkten då deras immunitet de fått via modersmjölken försvinner) flyttas ungarna från honan och isoleras. Några av problemen med denna metod är de mycket strikta skötselmetoderna som krävs samt möjliga svårigheter att socialisera ungarna.

Om detta utförs korrekt kan inte bara FeCV-negativa kattungar födas upp utan de är också mindre benägna för luftvägssjukdomar samt andra vanliga kattungeåkommor.

På grund av så många aspekter på FIP förblir testningen problematisk. Till dags dato finns ingen metod för att screena friska katter för risken att utveckla FIP. Antikroppstitrar är dåligt korrelerade till FIP-risk och bör inte användas i detta syfte. Likaväl som problem med tolkningen av dessa antikroppstester finns också problem med laboratoriekvalitetskontroller (dvs säkerheten hos testerna). Det finns nyare DNA-baserade tester som erbjuds av ett fåtal laboratorier och som påstås vara FIP specifika. Emellertid anser experter att dessa tester inte är utvärderade. Testsystemen har inte heller blivit utsatta för vetenskapliga studier genomförda av oberoende forskare (dvs som inte är knutna till de laboratorier som erbjuder testerna)

Tilläggas kan att det finns inga publicerade studier som identifierat den genetiska skillnaden mellan FeCV och FIPV. En artikel publicerades av Cornell feline Health Center 1998 som varnade för att de så kallade FIP specifika ELISA-testerna är baserade på otillräckliga data samt att försöken ännu inte är utvärderade.

Faktum kvarstår att vi inte har en screening test för FIP hos friska katter. Inte heller finns en idiotsäker metod att diagnostisera FIP hos en sjuk katt. Standardmetoden som återstår är en biopsi eller fynd vid en obduktion. Nyligen har Dr Andrew Sparks och hans kollegor vid University of Bristol, föreslagit en kombinationsmetod som hjälp vid diagnosticering. Att använda flera olika testresultat som globulinnivåer, lymfocyträkning med kliniska fynd och antikroppstiter kan hjälpa till att bekräfta eller avfärda misstanken om FIP med någon grad av säkerhet. Fortfarande återstår dock att en negativ antikroppstiter inte utesluter FIP. Inte heller innebär en positiv antikroppstiter diagnosen FIP. En fördel med de nya DNA-baserade testerna kan vara att man kan använda sig av kroppsvätskor, t ex från bröst  eller buk, från en sjuk katt. Om virus hittas i dessa vätskor stöder det starkt misstanken om FIP.

Förmodligen en av de mest kontroversiella frågorna i varje diskussion rörande FIP är Primucell FIP, vaccinet tillverkat av Pfizer Animal Health, och tillgängligt sen 1991. Vaccinet är licensierat för sprayning i näsan på katter som är minst 16 veckor. Tillverkaren rekommenderar årlig revaccination fastän inga studier rörande immunitetens längd finns tillgängliga. Vaccinet stimulerar till lokal immunitet och kommer också att leda till en antikroppsproduktion. Utvärdering av risker och fördelar kopplade till detta vaccin är ett vågspel och har skapat många kontroverser. Då FIP är en allvarlig och dödlig sjukdom är tillförlitligheten hos varje vaccin av avgörande betydelse. Dr Fred Scott, Cornell Feline Health Center, drog slutsatsen i ett nyligen publicerat arbete, att riskerna förknippade med Primucell FIP kunde betraktas som minimala vid de flesta tillfällen. Han noterar att vaccinet har använts i sju år utan någon ökning av FIP fall. Skaderapporter rörande ett fenomen som kallas ADE (antikroppsberoende ökning)- infektion har kommit från ett flertal lab där katter vaccinerade med FIP vaccin och sedan utsatts för virus utvecklade en accelererande sjukdom istället för att skyddas. Det är inte känt huruvida ADE fenomenet inträffar i den ”verkliga” världen och det finns inget enkelt sätt att undersöka det på. Om det inträffar är det sannolikt ovanligt men möjligheten är bekymmersam.

Å andra sidan verkar fördelarna med Primucell FIP vara små. Den bästa effekten rapporterad är en studie av Dr Nancy Reeves, publicerad 1995. I den vaccinerades FCoV negativa katter då de var minst 16 veckor gamla vid två tillfällen (tre veckor mellan vaccinationstillfällena). I studien vaccinerades katter före de kom till ett katthem där FIP var förekommande. De vaccinerade katterna hade en betydligt lägre dödlighetsgrad än de ovaccinerade katterna. Effekten av vaccinationen uppskattades till ca 75% (förebyggande del). I katterier där FIP förekommer har studier visat att vaccinet inte har någon effekt på omfattningen av sjukdomen. En orsak kan vara att de flesta kattungarna i katterier blir smittade mellan sex till 10 veckors ålder, långt tidigare än de 16 veckors ålder som vaccinet är licensierat från. När katten en gång är smittad med FCoV ger vaccinet ingen nytta. Några kattuppfödare har använt vaccinet från tidigare åldrar för att komma förbi det här problemet. Dr Johnny Hoskins har utformat ett vaccinations schema för katterier där man väntar sig att förlora kattungar yngre än 16 veckor pga FIP. Han rekommenderar att vaccinera vid 9, 13 och 17 veckors ålder med årliga revaccinationer. Då man använder detta schema måste man vara medveten om att inga kontrollerade studier har gjorts på kattungar yngre än 16 veckor och att detta är en användning utanför tillverkarens rekommendationer. Och att användningen av detta vaccin i enlighet med rekommendationerna är begränsat till vaccinering av FCoV antikroppsnegativa katter som är på väg in i en högrisksituation (som att komma in i ett katteri eller katthem.).

1. Addie D.D. The control of feline coronavirus and feline infectious peritonitis in cat colonies. Feline Focus (European Society of Feline Medicine Newsletter) 5(Summer):5-7, 1997

2. Cornell Feline health Center. Is the FIP-specific ELISA test specific? Feline Health Topics for Veterinarians, Vol 13(2):7, 1998

3.Foley J.E., Pedersen NC. The inheritance of susceptibility to feline infectious peritonitis in purebred catteries. Fel Pract 24(1): 14-22,1996

4.Foley JE et al. Patterns of feline coronavirus infection and fecal shedding from cats in multiple-cat environments. J Amer Vet Med Assoc 210(9): 1307-1312, 1997

5. Foley JE et al. Risk factors for feline infectious peritonitis among cats in multiple-cats environments with endemic feline enteric coronavirus. J Amer Vet Med Assoc 219)9): 1313-1318, 1997

6. Horzinek MC Update on feline infectious peritonitis. Feline Focus (European Society of Feline Medicine Newsletter)5 (Summer):1-4, 1997

7. Hoskins J.D. FIP vaccination. Feline Focus (European Society of Feline Medicine Newsletter)5(Summer): 4-5, 1997

8. Legendre A.M. Feline infectious peritonitis – an update. Proc 16^th Amer Coll Vet Intern Med Forum, San Diego CA, 1998