TEXT: Anna Wallin

Då jag har fått några kattungar med detta beteende har jag har blivit ombed att skriva om mina erfarenheter omkring detta

Min hona Sofie fick tillsammans med min hane S*Nounou’s Ferdinando sammanlagt 4 kattungar som skakade mer eller mindre. I den första kullen som föddes 1994 var det en hona som darrade, i en kull på fyra kattungar. Darrigheten debuterade när kattungen var cirka två och en halv vecka och slutade när hon var sju veckor. Under den tiden fick hon två injektioner av B-vitamin då jag visste om att detta kunde förekomma och jag visste att man behandlade på detta sätt. Katten växte upp och hade inga men av denna period i livet. Hon var den största i kullen och hennes darrighet hindrade henne inte från att hitta på en massa hyss och leka på normalt sätt med sina syskon.

Nästa gång fick samma föräldrar två ungar som visade olika grad av skakighet. Kullen bestod då av tre kattungar varav en darrade som systern i förra kullen och en darrade i något mindre grad. Den här gången brydde jag mig inte om att tillsätta extra B-vitamin till dessa kattungar. Som vid den första ungen så började det vid cirka två och en halv vecka och slutade när dom  var sju veckor.

Tredje gången jag råkade ut för detta så bestod kullen av tre ungar igen, och en av dom darrade litegrand. Återigen var det samma föräldrar till denna kull som de två föregående. Denna unge hade jag nog inte lagt märke till om jag inte hade varit medveten om problemet. Hade jag fått den kullen som min första kull hade jag nog inte förstått att det var något galet. Kattungen darrade ytterst lite, och även denna gång lät jag bli att ge extra B-vitamin. Darrigheten försvann vid samma tidpunkt som för ungarna i de tidligare kullarna. 

Det här är ingenting som jag har försökt dölja eller hållit hemligt för de som har köpt katter av mig. De som har låtit katterna från min uppfödning gå vidare i avel har jag varnat för att anlaget för darrighet kan finnas på dessa katter. Några av mina sålda avkommor har också fått skakiga kattungar.

Det kan se lite läskigt ut när det pågår men man ska då tänka på att det går över och katterna får inga men av det senare i livet. Snarare tycker jag personligen att sådana defekter som knick, patella luxation (fel på knäleden) och hjärtfel är betydligt allvarligare. Jag tycker ändå att de ungar som har varit darriga inte bör gå vidare i avel då det ju är ett beteende som måste betraktas som icke önskvärt.

Till sist vill jag verkligen uppmana alla som har upplevt detta - att tala om det ärligt och uppriktigt. Det har hänt och kommer säkert att hända igen att dessa kattungar blir avlivade av okunniga och oerfarna uppfödare och veterinärer som inte vet att detta inte är någon katastrof. För ett och ett halvt år sen var jag och tittade på en liten hona tillsammans med en vän som var intresserad att köpa honan. Det var en mycket fin liten katt och jag rekommenderade min vän att köpa henne. När jag pratade med uppfödaren så blev jag beklämd. Det visade sig att det hade funnits en kullbror som uppfödaren hade låtit avliva i samråd med en veterinär. Och varför undrar man då. Jo, han hade skakat. Jag frågade lite mer om hur det hade varit och det var ju som att se mina egna skakiga kattungar framför sig. Med det i åtanke vill jag  verkligen understryka det faktum att dessa darrande kattungar blir bra när dom kommit upp i sju veckors ålder och det med eller utan extra B-vitamin. Det som är tråkigt är att veterinärer inte verkar ha någon aning om detta.

Detta fenomen är inte nytt utan omnämns i Vivienne Smiths bok, The Birman Cat - Worldwide, som är tryckt 1991.

TEXT: Anna Wallin