Text Emma Bodén, S*Walk on Top
Dag 66…

Det är dag 66 och allt är fortfarande lugnt och stilla. Minuter blir till timmar och allt är precis som vanligt. Jag lever med en annan tideräkning där månader och år inte har någon som helst betydelse. I min tideräkning finns bara dagarna 63-67. Är man kattuppfödare så är man…

Nja, riktigt helt sant är det inte. Eftersom det är nyårsafton imorgon så kan man ju inte riktigt blunda för verkligheten som finns utanför lägenhetens fyra väggar. Några smällare går av där ute i kvällsmörkret och påminner mig om vilken usel planering detta är, eller snarare brist på planering. Jag hade inte tänkt sitta och titta på en kattmage årets sista dag. Jag hade planerat något helt annat.

Glad blev jag när katten löpte och inte behövde jag kuska iväg till någon hane heller då jag har egen. Noterade i almanackan vilka dagar hon blev parad och tänkte inte så mycket mera på det. Efter tre-fyra veckor konstaterade jag att hon var dräktig. Kul! Undrar just när de förväntas komma ut? Hm… dag 65 är den 29 december. Väldigt nära nyårsafton men ändå inte. Klart de kommer ut på dag 65, det gör de flesta. Hennes mamma föder alltid på dag 65, som en klocka. Då gör nog min lilla kisse också det. Nyårsafton ska nog inte vara i farozonen. Då är de säkert ute sedan länge!
 
Nu är jag inte så säker längre. Bara några timmar kvar till årets sista dag börjar och inte tillstymmelse till värkarbete eller att en förlossning är nära förestående. Hon bara sover och äter, precis som hon gjort de senaste veckorna. Hur många gånger jag än kollar i baken på henne så syns inget, inte ens en pytteliten slempropp. Däremot börjar svansen irriterat piska när jag gång på gång lyfter på den. Nåja, får väl vänta ett tag till… 
 
Jag började städa på dag 63. Tänkte att jag kunde göra något under tiden jag väntade, det var ju bara två dagar kvar då. Sedan får man hålla sig lugn ett par dar med dammsugaren och moppen så att mamma katt inte blir stressad. Nu har jag också rensat alla mina garderober på gamla kläder, tvättat kuddar och täcken och ställt alla böckerna i bokhyllan i bokstavsordning, efter författarens efternamn. Snyggt och prydligt och lägenheten luktar rent och fräscht. 
 
Jag var inne på andra kriminalromanen dag 64. Hade redan ont i nacken på kvällen efter att suttit böjd flera timmar över böckerna. Tiden går vansinnigt sakta och ändå känns det som att tiden bara rinner ifrån mig, eller snarare närmar sig nyårsafton med stormsteg som inte verkar ha för avsikt att hejda sig det minsta.
 
Igår, dag 65, gick jag ut i snöyran för att handla lite mat och ta död på lite tid. Stannar till utanför Systembolaget och ser allt folk som inhandlar skumpa till nyårsafton. Hoppet är det sista som överger människan sägs det och jag är till på köpet en obotlig optimist. Det ska minsann mycket till innan jag ger upp hoppet om nyårsfesten. Jag plockar till mig några rödvinsflaskor och en liten flaska mousserande vitt vin. Jag är inte så förtjust i mousserande vin men det hör ju nyårsaftons tolvslag till, så jag kan inte låta bli. Väl hemma lägger jag min lilla flaska i kylen. Bara två dagar kvar innan den ska öppnas. 
 
Det är dag 66 och nu känns det mer som det är ett år och två dagar innan korken på min lilla flaska kommer att flyga i luften. Min obotliga optimism känns inte längre lika obotlig. Knappt 24 timmar kvar till jag ska ha krängt på mig nyårsblåsan och installerat mig hos mina vänner. Fråga mig inte hur många telefonsamtal, mail och sms jag fått med frågan; ”Har det kommit några kattungar är?”. Just den frågan är den sista jag vill höra nu. Den gör bara väntan ännu längre och optimismen ännu mindre.
 
Dag 67… 
 Det är nu dag 67 och nyårsafton 2005. Bara 11 timmar kvar till det nya året och min obotliga optimism är definitivt botad. Inte verkar det vara några kattungar på gång detta år och jag börjar tvivla på om katten är dräktig över huvudtaget! Tecknen talar dock sitt tydliga språk och det sparkar ordentligt i magen. Jag får istället glädjas åt att de verkar må bra där inne.
 
Dammråttorna börjar åter titta fram och det borde vara dags att städa igen. Ja, det borde det väl ha varit redan igår men då fanns fortfarande en strimma av optimism och hopp kvar. Kanske kan lite dammsugning stressa upp kattan lite och sätta igång henne? Har hört de som tagit sin katt på en bilfärd för att sätta igång förlossningen. Nu saknar jag bil och en resa på en pakethållare är inte riktigt vad jag tänker bjuda min högdräktiga katt på. Det snöar och är halt dessutom. En resa med cykel skulle vara farligt enbart för mig. Även om jag börjar bli desperat så måste jag tänka realistiskt. Jag tar ett par varv med dammsugaren.
 

Flyttkartongen som ska representera bolådan har stått ödsligt tom sedan den plockades fram för två veckor sedan. Jag har inte sett kattan besöka den en enda gång! Däremot har hon klöst och grävt i klösträdets lilla krypin. Det är tydligen där hon har tänkt föda sina små. Hon och jag får ta den diskussionen senare, när det blir aktuellt. När det nu blir det…

Något är fel. Eller är det kanske rätt? Hade dammsugningen den effekten jag önskade? Kanske. Hon har i alla fall frivilligt gått in i bolådan som hon ratat och håller på och bäddar för fullt. Jag vågar inte ens gå dit och kolla. Vill inte bli besviken igen. En liten strimma av hopp tänds. Ja, något nyårsfirande blir det nog inte detta år men kattungarna kanske vill komma ut. Då är i alla fall väntan över. Jag känner att optimismen börjar återvända! Kanske får jag plocka fram skumpan och fira att de små har kommit ut!! Yippie!!.

Glädjen varade dessvärre inte så länge…Hon kom ut ur bolådan igen. Än hade hon tydligen inte tänkt föda. Timmarna går och det är dags att gå på fest. Drar på mig nyårsblåsan. Något längre nyårsfirande kommer det ju inte bli tal om. Lite god mat och vin. Tar med mig den lilla flaskan. Jag får ju åtminstone skåla med mina vänner och titta på raketer ikväll.

Dag 68…

Klockan är två timmar över midnatt och årets första dag 2006. Maten i gårkväll var god och min mage känns lika stinn som kattans ser ut. Trött efter flera dagars vakande och jag stupar i säng. Börjar bli apatisk. Struntar snart i om det kommer ut några kattungar eller inte. Jag måste sova!

Vaknar med ett ryck runt lunch på nyårsdagen. Telefonen ringer. Kravlar mig ur sängen och svarar utan att kunna dölja att jag nyss vaknat. Det är uppfödaren till kattan; ”Har det kommit några kattungar är?”. Hm, ja, inte vet ju jag! Jag har ju inte tittat till henne sedan i natt och det är snart 12 timmar sedan. Känner paniken växa i bröstet. Har jag nu missat allt för jag har sovit och jag hoppas för Guds skull att det har gått bra! Var är kattan då? Hittar henne ihoprullad i elementsängen fullkomligt oberörd. ”Nä, inga kattungar ännu”. 

Timmarna går även denna dag, om än sakta. Börjar fundera på när jag ska börja oroa mig för kattan men hon verkar ju mår så bra. Bestämmer mig för att ha is i magen. Så länge hon beter sig som vanligt och kattungarna sparkar i magen så tänker jag inte åka till djursjukhuset med henne. Funderar också på om jag räknat alldeles galet. Blev hon verkligen parad när jag trodde hon blev det? Har ett problem till, ska ju faktiskt jobba imorgon natt också. Inte bra. Dessutom jobbar jag tre nätter i rad. Ännu sämre. Hur ska jag lösa det? Kan ju inte sjukskriva mig för att kolla på en kattmage som inte alls verkar vara redo att leverera några kattungar

När jag nu tänker efter ordentligt så blev hon parad ett par dagar och sedan pausade hanen några dagar för att sedan para igen. Fördelarna med egen hane, eller hur var det nu det var? Men man ska ju räkna från första parningsdag och då är det dag 68 idag. Om jag istället räknar efter andra omgången så är det kanske dag 61. Gissa om jag känner mig som en seriös uppfödare? Har ingen koll på något just nu mer än att jag måste jobba tre nätter! 
 
Dag 73… eller är det kanske dag 65? 
Stapplar in i lägenheten strax innan klockan sju på morgonen. Har fått gå hem lite tidigare från jobbet. Fullkomligt slutkörd efter tre nattpass och det enda jag vill nu är att sova. Kattan har varit precis som vanligt de senaste dagarna men denna dag tittar hon strängt på mig och jamar med en bestämdhet jag inte hört hos henne tidigare. Hänger av mig kläderna och följer med henne dit hon beordrar mig att gå. Min garderobsdörr står öppen och hon hoppar glatt in. Där inne har hon bäddat bland mina tröjor. Orkar inte föra någon diskussion med henne nu men plockar bort mina kläder och lägger dit ett gammalt lakan istället. Bäddar åt mig själv på golvet och sluter mina ögon för att få lite efterlängtad sömn.
Det verkar som om det jag väntat på i snart en och en halv vecka börjar nu. Hon gräver och bäddar om vartannat. Stannar upp och andas tungt, vilar en stund och börjar sedan gräva igen. Ja, nu är det i alla fall igång. Jag försöker slumra lite mellan värkarna. Så efter en och en halv timma så kommer belöningen! Klockan är nu 09:10 den 6 januari 2006 och en liten birmapojke ser dagens ljus. Tjugo minuter senare kommer hans lillebror. Äntligen!! Snacka om förlösande…
”Så kan det bli när man har egen hane!”. Gissa om jag har fått höra det många gånger?! Jaja, de kom ju ut till slut i alla fall!