Du kom till oss den 19 februari 1993, då var du lite mer än 4 månader, och vi var redan ditt tredje hem och ditt näst sista hem, innan du kom dit där du är nu.
Förlåt oss för att vi bestämde att din tid var inne att vandra ifrån oss.
När vi åkte till veterinären första gången trodde vi aldrig att vi skulle få hem dig igen. Vi hade alla försökt vänja oss vid tanken och ta adjö, men vad fel vi hade. Du fick en mirakelmedicin som gjorde dig till två år igen, men denna medicin var så stark att du bara fick äta den i två veckor, för att annars skulle hela magen bli förstörd. Vi blev glada att få hem dig igen men vi visste att det var på lånad tid. Vi tog beslutet en vecka senare, efter att blivit rådda av veterinären att du skulle få vandra vidare, för dom konstaterade att du aldrig skulle bli bra igen, trots operation. Hela din ländrygg var förstörd.
Jag kom hem till mamma och dig på förmiddagen för att gå en sista lång promenad tillsammans med dig.
Vi släppte dig lös för du visste inget bättre än att vara det trots att man inte kunde lita på dig.
Bilden här är den sista vi har som jag tog ca 2 timmar innan du gick vidare. Du visste inte då att vi skulle svika dig så snart.
Vi var med dig hela tiden, jag och mamma, när du stilla somnade in hos veterinären. Hoppas du har det bra där du är nu.

Din viloplats är i trädgården i mammas nya hus. Förlåt att du inte fick följa med ditt som levande, men du fick det du älskade mest tillslut, en trädgård.

Vi ses igen

Älskar dig lilla Isaac

Från lillmatte Jenny

Jag kommer fortfarande ihåg när min kompis fick en hund. Det var då mamma & pappa bestämde sig för att dom också gärna ville ha en hund och jag tackade ju inte nej precis.
Så vi åkte till Kumla och kollade på hundar och där hittade vi ju dig du med dom ledsna ögonen. Så vi bestämde oss att ta med dig hem för du va ju söt med dom där ögonen. Jag var så lycklig för att jag äntligen hade fått en hund. Vi lekte varenda dag och jag gick ut med dig.
Men efter mindre än ett år slutade du att äta, du bara kräktes upp maten och kissade inne. Du kollade på mig med din ledsna ögon som att du sa förlåt matte jag vet att jag inte får men jag va tvungen.
Så då åkte vi till veterinären. Där kände dom en knöl, så dom röntgade dig och såg en stor rund boll. Dom bestämde sig för att öppna magen. Så vi fick lämna dig i en bur hos veterinären. När jag gick såg du så ledsen ut. Det var svårt att lämna dig den gången. Det var sista gången jag såg dig.

Du kom till oss när du var 7 veckor och var en kamrat till Matte och lillmatte Mia, du var vår glädjespridare i vått och torrt, det är nu 6 år sen vi miste dej i din sjukdom - hjärtfel, epelepsi. Men OJ vad vi saknar dej Vicki, du ligger begravd på landet, där vi tänder ljus för dej, sätter blommor efter årstiden.

Tack för vad du gav oss.

Det har nu gått två år sedan du gick bort men det känns som igår. Du blev bara fyra år, men det var år fyllda av glädje. Kan fortfarande se dig när du kom farandes och hoppade över kattungarna. Du skulle aldrig trampa eller göra illa någon annan varelse, och när du tog hand om kissarna som om det var dina barn. Vi saknar dig så att det gör ont, det kommer inte att finnas en till som du.

*	23 Februari 1990
	25 Augusti 1999

EMIL

Till Minne av vår älskade Golden Retriever

Älskade Emil, det har nu gått ett år sedan du lämnade oss. Vi minns den dagen som igår. Den dagen vi aldrig förstår. Du följer oss vart vi än går. Älskar dig, saknar dig så. Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.

Din " Mamma" o " Pappa ", dina småsyskon
Valdemar, William,
Holger o Gunnel, Mor-Mor.

*	8 Mars 1988
	14 Juli 2000

Belsebubbs Åxi
vår Laijka Gull-Så-Fin

Min älskade Woffi!
Du var en riktig piggelin hela livet. Du blev 12 år och det är mycket för en schäfer sa veterinären. Plötsligt blev du sjuk och vägrade äta. Du som älskade mat! Jag fick handmata dej och din tunga var så varm mot min hand. Du åt snällt din medicin. Jag trodde att du skulle bli frisk. Men fick inse att du led. Det var ett svårt beslut att ringa veterinären.

När hon kom hit så blev du glad och hälsade välkomnande fast du inte kunde stå på dina ben. Du anade inte att ditt liv snart var slut. Vi satt hos dej hela tiden och pratade med dej och klappade dej. Du fick tillbringa dina sista minuter i din älskade trädgård, bland blommor och fåglar.

Nu ligger du och sover i ett fält av Prästkragar Lupiner Vallmo Blåklint och Liljor, mitt i trädgården på din favoritplats vid fågeldammen. Min Woffi, Wåffel-Tåffel, min Woll-Fia! Jag älskar dej! Jag saknar dej! Jag vet att din kattkompis Esmeralda väntade på dej precis som du kommer att vänta på mej en dag där gräset alltid är grönt och solen alltid skiner och där fåglarna sjunger för evigt.