Inavel och dess allmänna effekter

Däggdjur, de flesta andra djur, och högre plantor likaså, har utvecklat mekanismer för att undvika inavel av alla typer. En del, som körsbär, har t.o.m. utvecklat komplicerade biokemiska mekanismer för att vara säker på att deras blommor inte kan bli befruktade av sig själva eller av genetiskt väldigt lika individer.

De flesta flockdjur (som lejon, primater, och hundar),sparkar ut unga hanar från flocken, för att de inte ska kunna para sig med honor de är släkt med. Människor har mycket starka tabun mot att para sig med släktingar. Till och med fruktflugor har uppenbarligen en avkänningsmekanism för att undvika för nära inavel, även i en instängd population upprätthåller de en bättre genetisk blandning än de borde ha gjort med slumpvis vald parning.

Varför undviker levande varelser inavel?
För att det rent generellt är ganska dåligt för en population eller en organism att vara väldigt inavlad. Det finns ett mycket välstuderat, om än bara delvis förstått, fenomen som kallas inavelsdepression.

Inavelsdepression tror man orsakas i första hand av en bred samling skadliga mutationer, några få av dem är dödliga, men alla försämrar den allmänna hälsan. Normalt, i en utavlande population, skulle dessa alleler bli bortvalda, gömda, eller korrigerade av närvaron av goda alleler (versioner av gener) i populationen.

Normalt sett, tror vi att mutationer uppkommer bara någon enstaka gång, med väldigt lång tid mellan gångerna. Det är helt riktigt för individuella gener och specifika typer av mutationer. Men vetenskapsmän har mätt mutation förekomsten hos människor, geparder och gorillor och upptäckt att det finns, drygt räknat, 4.2 mutationer/individ/generation som påverkar de slutliga genkodade proteinen. (A, Eyre-Walker, P. D. Keightly, Nature 397:344-347. 1999). Av dessa mutationer är ungefär 1.5 skadliga, med andra ord kan orsaka skada hos djuret om de vore homozygota. Vetenskapsmännen som genomfört denna analys, misstänker att deras antal är artificiellt låg p.g.a. en mängd olika giltiga skäl, och uppskattar antalet till närmare 3 skadliga mutationer/individ/generation.

Så hur kommer det sig att inte vi alla har massor av genetiska sjukdomar? Svaret på det är ganska enkelt, sexuell reproduktion, och den blandning av alleler av gener som uppkommer när två obesläktade individer parar sig.

När den blandningen inte kan inträffa, om båda föräldrarna redan har mestadels samma alleler, kommer resultatet att bli inavelsdepression, om inte i denna kull, så efter några generationer av sådan avel.

Inavelsdepression inkluderar en mängd fysiska och hälsodefekter. Vilket inavlat djur som helst, har rent allmänt flera men inte alla, av dessa defekter. De är:

• Utökad förekomst av recessiva genetiska sjukdomar
• Reducerad fertilitet både i kullstorlek och i antal levande spermier
• Ökade förekomst av nedärvda defekter som cryptorchidism, hjärtdefekter, gom/läppspalt.
• Assymmetri (som sneda ansikten, eller ojämnt placerade ögon och storlek).
• Lägre födelsevikt
• Högre neonatal dödlighet
• Långsammare tillväxt
• Mindre storlek som vuxen, och
• Ett ickefungerande immunsystem

Kan man åtminstone eliminera specifika genetiska defekter genom inavel? Nästa sida »

©Heather E. Lorimer, Ph.D.
Övers. Annkristin Strömberg, med benäget tillstånd av Dr Lorimer