Minnen av Gustaf

Gustaf hittades i ett bostadsområde i februari år 1985. Han var ca. två år. Det var 20 minusgrader dag och natt då och han hade farit väldigt illa. Jag tror,fast jag vet inte säkert att han blev utslängd eller rymde på nyårsafton för fyrverkerier var det värsta han visste. Han kröp alltid in i något skåp när det började smälla och fräsa.Det spelade ingen roll om det var på TV eller i verkligheten.
Han fördes till Djurens Vänner och blev kastrerad och vaccinerad. Då kallades han Bamse och fick bo i ett fosterhem som djurens vänner hade.

I början på sommaren, tog jag kontakt med djurens vänner och jag fick komma dit och träffa honom.
Han klev självmedvetet omkring på bänkarna i köket när vi satt och fikade och sedan kom han och strök kinden mot min hand,med svansen rätt upp,med en liten böj i toppen.
Han fick följa med hem och den första tiden (ca.en månad) bodde han i mitt linneskåp om dagarna.Virkade dukar var väldigt bra att bädda in sig i.
På morgnarna så kom han och satte sig i mitt knä,han kröp upp och borrade in huvudet under min haka och så satt vi en lång stund. Sedan åt han och drack lite vatten och tog kanske en sväng ut på balkongen.
På sensommaren det året,skulle jag vara barnvakt.Elin var nästan två år och hon skulle vara hos mig ett par timmar medan hennes föräldrar var till doktorn med hennes storebror.

Gustaf placerade sig på säkerhetsavstånd under stolar och bord och tittade länge på Elin innan han gick fram till henne.
Hon hade fått en påse chokladnallar av sina föräldrar och hon ville gärna dela med sig. Så hon lade godiset på golvet och Gustaf åt självklart inte av det. Då tog hon honom i nackskinnet och tryckte in en chokladnalle i ansikte på honom och sade :"Ät katten". Han gjorde ingenting,såg bara lätt konfunderad ut och stannade kvar. De blev väldigt goda vänner och till slut så låg de på sida mitt emot varnadra,näsa mot näsa och Elin pratade och Gustaf försökte förstå.Han var väldigt intresserad!
När föräldrarna hade hämtat Elin,försvann Gustaf in i ett skåp i två timmar och han tvättade pälsen väldigt noga.Det var nog en hel del kladd i den.

När vi bodde i stan,var han innekatt och när vi flyttade ut till sommarstugan var han utekatt. Han tog hem möss och fåglar. Fåglarna kunde jag för det mesta släppa ut,mössen fick han äta upp om han ville.
Han fångade abborrar i kvarnbäcken och tog hem med stolthet.
När han ville in så satt han på verandaräcket och knackade på köksfönstret med höger tass. En gång stod han och knackade på med en råtta (inte en mus) i munnen.Den gången fick han inte komma in med det samma.
När barnbarnen försökte lyfta honom så förvandlades han till en skinnpåse med ben, alldeles lös och sladdrig. Men när barnbarnen blev över 7 år gamla så blev han stel som en pinne när de försökte lyfta honom och han fällde ut klorna.Han ville inte bäras av mig heller. Jag fick lyfta upp men inte bära omkring honom."Jag kan gå själv! "
Jag skaffade en liten kattkompis till honom också,men det är en annan historia.
Gustaf blev 17 1/2 år. Det är med tacksamhet jag tänker tillbaka på tiden med honom och vilken förmån det har varit att få se honom gå från ungkatt till medelålers och till gammal katt.
Hans kompis Ådi blev bara 10 1/2 år.
Nu har jag en katt som blir 6 år i år och han har varit här sedan juli förra året. Han har en helt annan personlighet än Gustaf och Ådi,men han är också till stor glädje.
Hälsningar Margareta