B blodgrupp & birma avel

 Är 16 timmar gränsen för att ungarna kan riskfritt dia sin B mamma?
Olika titerhalter på B honor? Var går gränsen för att riskfritt kunna para med en A hane?
Vad är riskerna med handmatning? Är slangmatning ett bättre alternativ?
Hur ordnar man det för honan när ungarna inte får dia?
  Hur går det med mjölkproduktionen?
Vad kommer ungarnas blodgrupp vid en B x A parning att bli?

Birmahona med bebisarSverige har kommit igång med sitt eget blodgruppsprojekt och inte oväntat har det visat sig att blodgrupps fördelningen bland svenska birma katter följer det mönster bl.a. Finland och Danmark redan kommit fram till. Den vanligaste blodgruppen A varierar mellan ca 70-80 %, B blodgruppen mellan ca 18-25 % och de sk. bärar katterna (blodgrupp A katter som bär på blodgrupp B) fyller upp luckorna. Dock ökar procenten av A(b) katter i takt med att man även testar föräldrar och avkommor till de redan tidigare testade katterna. Motsvarande kommer procenten för ’rena’ A blodgrupps katter att minska. Fortfarande är AB blodgruppen sällsynt bland birmor. Statistiken för blodgrupperna gällande 272 st finska birmor var i januari –99 följande:

A 65% A(b) 11% B 24% AB 0%

Så länge materialet av testade birmor är litet, kommer även statistiken att vara svår att räkna. Det behövs ju inte så många nya testresultat för att procentantalet ska ändra rejält. Men under de fem år jag har följt med de finska katternas statistik har B katterna legat hela tiden på 18-25%. Detta faktum har bidragit till att katter med B blodgrupp har blivit en naturlig del av den finska birma aveln. Smärtfritt har det inte gått till och än idag dyker det lilla ’B-spöket’ ibland upp! Jag har tidigare tagit upp blodgrupperna i BA 4-95 och BA 1-97. Där har jag berört ’problematiken’ kring B-katter i avel, men eftersom Sverige nu först hittat de första egna B-katterna är ämnet kanske mer aktuellt än tidigare.

När jag 1994 började samla ihop det finska SBI blodgruppsregistret var B katterna ett mycket omdebatterat ämne, som ofta slutade med att allt ont kunde förklaras med blodgruppen B. Eftersom få katter hade fått sin blodgrupp fastställd fick B-spöket härja fritt. Uppfödare med en B honkatt fick snabbt en stämpel och de som hade sina katter otestade eller hade A katter ansåg ofta dessa uppfödare ’farliga’ för rasen. Användes B honorna i aveln skulle den felaktiga blodgruppen spridas! Själv hade jag mitt på det torra, båda mina honkatter var A och även de två tidigare avelshonorna visade sig vara det. Idag är jag glad för det! Det var så mycket lättare att försöka bekämpa B-spöket och alla de lustiga fördomar gällande B katterna när jag inte själv var berörd. Ingen kunde då anse att jag talade för mina katters rätt att få delta i birma aveln. Allting har sin mening och det skulle senare visa sig att det var just det vad jag omedvetet gjort.

Två av mina avelshonor visade sig vara bärare av B blodgrupp, av mina testade uppfödningar visade sig 32% vara B katter (hälften av mina Feon uppfödningar är testade) och tillslut kom jag att omedvetet importera en B hona år 1996! Min statistik för Feon katterna berättar egentligen allt. Den som tycker att B katter ska uteslutas ur birma aveln kommer att få arbeta hårt för att ha ’rena’ linjer. De äldsta av mina ungar som är testade föddes 1987 och bland dem finns en B katt. Därefter har det fötts oplanerat ur olika kombinationer till B katter. Hittills har min B hona endast en gång fått en kull efter en B hane (2 ungar), även om hon nu väntar en till. Detta kan alltså inte vara förklaringen till den höga B % min uppfödning står för. Det är närmast A katterna som bär på B, som kan anses ’skyldiga’. Och eftersom A(b) katternas andel är 50% (även om vi ännu idag inte kan få fram det) så har vi egentligen inget avelsmaterial kvar. B blodgruppen kan alltså inte uteslutas ur aveln, men frågan är väl hur man hanterar dessa katter i aveln.

Alla uppfödare är väl eniga i att alla katter inte automatiskt är avelskatter. Detta om något är viktigt att komma ihåg när vi tänker på blodgrupper. En vacker B katt är lika värd att delta i avelsarbetet som en vacker A katt! Men ingen B katt borde automatiskt bli avelskatt bara för sin blodgrupp! Nu tänker jag närmast på B hankatterna. Frestelsen är stor att plocka in en hankatt pga. blodgruppen, eftersom det i de flesta länder råder brist på B hanar i avel. Men lika litet ska en sämre A katt försvara sin plats i avelsarbetet bara för att den har en ’bättre’ blodgrupp! Det är ofta här som B-spöket dyker upp i uppfödarnas diskussioner.

Äger man en A hona så anses det ju lite lättare att välja en lämplig hankatt och då behöver man inte fundera på problematiken kring blodgrupper. Dock skulle det vara viktigt att utreda blodgrupperna på avkomman i alla fall, även om vi vet hankattens blodgrupp. För det är inte uteslutet att inte avkomman kunde vara B. Något som tyvärr ofta blir glömt! Är man sedan ägare till en B hona får man koncentrera sig lite mer. Inte nödvändigtvis på valet av hankatt utan på konsekvenserna av valet! För jag hoppas att B honkatternas ägare väljer den hankatt som är den bästa för deras honkatt oavsett blodgrupp!

Väljer vi en B hankatt till vår B hona får vi inga extra problem med kullen när det gäller blodgrupperna. Alla kattungarna får då blodgrupp B, vilket gäller att informera även kommande ägare. Vill man se nackdelar i detta val, är det just det att all avkomma tillfaller blodgrupp B.

Väljer vi en A hane till vår B hona får vi planera lite extra inför förlossningen och timmarna därefter. Forskningen har framskridit inom ämnet så idag är det lättare att välja denna kombination. Själv valde jag en A hane till min B hona när hon skulle få sin andra kull. Jag ser det som en fördel att jag då visste litet om min honas beteende gällande ungarnas vård. Min hona hade vid fyra månaders ålder titerhalten 1:32 och då (1996) ansågs det vara omöjligt för henne att amma en A hanes ungar. Idag har forskningen bevisligen sett överlevande A ungar efter samma titerhalt hos honan, så kanske min hona hade klarat det i alla fall. När Renaos kull skulle födas beslöt jag mig för att handmata ungarna de drygt 16 första timmarna. Renao fick tre ungar födda med en ½ h mellanrum. Efter att ha handmatat ungarna den utsatta tiden fick Renao börja amma ungarna en efter en. Jag valde också att dra en dräkt på Renao, så hon inte behövde avstå från ungarna under den tiden de blev handmatade. För att vara säker på att ungarna inte kom åt att dia, vakade jag över kullen de timmar som behövdes.

Alternativt kunde jag ha valt att försöka byta kull med en hona vars ungar varit några dygn gamla. Jag kan inte rekommendera någon att bara plocka bort ungarna utan att ge honan några istället! Ett annat alternativ hade varit att snabbtesta kullens blodgrupper och hoppas på att det fanns någon B unge bland ungarna. Då skulle honan kunna amma de eventuella B ungarna medan man handmatar A ungarna. Det är bara inte alltid så lätt att få blod från ungarnas navelsträng, när man egentligen borde stoppa blodflödet. Moderkakorna är ju blodrika, men man får inte alltid serverat unge + moderkaka utan ibland har man en hel hög 'anonyma' moderkakor. En möjlighet lär vara att ta blodprov från ungens trampdyna. Frågan är bara om man själv vill leka veterinär och få är så lyckliga att de har veterinärhjälp tex. mitt i natten.

Vilket alternativ man än väljer, när det gäller de första timmarna för ungar födda av en B hona efter en parning med en A hane, så kräver det planering. Dessutom måste honan vara under övervakning redan innan så att inga ungar föds utan att genast bli omhändertagna. Efter att själv ha prövat på det medger jag villigt att det var jätte tungt! Inte för att skrämma utan för att ärligt göra B honornas ägare uppmärksamma på att det inte alltid är ett problemfritt val. Min hona valde att föda efter midnatt, dvs själv hade jag redan varit vaken sedan morgonen. Därtill följde handmatningen och vakandet över ungarna i ca. 20 timmar innan jag lugnt kunde låta Renao ta över. Omgivningen slutar inte heller att existera bara för att en katt i hemmet får ungar.

Olyckskorparna kraxar ju ofta villigt inför ett sådant projekt och visst finns det möjligheter till mängder av problem, men när finns det inte det i vanliga fall också! Om man utesluter de påståenden som hänger ihop med B-spöket finns det ändå många frågor att svara på när det gäller en B hona x A hane parning. Här är några av de vanligaste frågorna:

Är 16 timmar gränsen för att ungarna kan riskfritt dia sin B mamma?
Nya forskningsresulat anser detta och det är ju en stor skillnad till de 48 timmar som tidigare ansågs vara gränsen. Vill man vara helt säker handmatar man upp till 24 timmar.

Olika titerhalter på B honor? Var går gränsen för att riskfritt kunna para med en A hane?
Numera kan man utreda B kattens titerhalt dvs. kattens mängd antikroppar mot blodgrupp A. Titerhalten inverkar på A ungarnas förmåga att överleva när de får genom modersmjölken antikroppar mot sin egen blodgrupp. Har B honan en hög titerhalt är det sannolikt att hennes ungar inte överlever, medan en hona med låg titerhalt kan få behålla sina ungar. Tidigare talade man om en gräns vid 1:16 och numera vet man alltså fall där honans titerhalt legat på 1:32 utan att det varit problem med ungarna. Men glöm inte att B honans titerhalt kan ändra till det sämre efter förlossning! Detta är förklaringen till att honan tex. plötsligt kan mista sin andra eller tredje kull.

Vad är riskerna med handmatning? Är slangmatning ett bättre alternativ?
Risken med handmatning är väl närmast att ungen får mjölkersättning i luftvägarna, vilket i sin tur kan leda till infektioner. Tar man det lugnt med matningen, låter ungen 'dia' pipetten eller nappflaskan, så går det nog bra. I Finland har slangmatning av ungar blivit ganska populärt, eftersom man då undviker risken med att få maten i luftvägarna. Personligen är jag inte så förtjust i denna metod att flera gånger under ett dygn bli tvungen att föra mer en slang i ungens magsäck. Jag tror att metoden kan föra med sig en annan typ av infektionsrisk, eftersom luftvägarna i stället kan bli irriterade av slangen. Min personliga åsikt är alltså att denna metod är till för nödfall där ungen saknar sugreflex.

Hur ordnar man det för honan när ungarna inte får dia? Hur går det med mjölkproduktionen?
Jag hade aldrig tänkt på att man kan göra en enkel sak så svår innan jag fick kopior på en internationell internet diskussion gällande 'inpackning' av kattmamman. Hårresande förslag kom fram tex. bred tejp på spenar eller bandage och konstiga uppfinningar. Det är nog det enklaste sättet att driva kattmamman till vansinne. När mina kastrathonor var nyopererade ville de inte ha krage, så jag fick ta fram sax och en långärmad T-shirt med resår. Av ärmarna blev det fina dräkter som klipptes till efter kattens figur och som katterna trivdes i. Vill man sy en dräkt så går det ju också bra. Samma dräkter använde alltså jag till min hona under de timmar hon inte fick amma. Mjölkproduktionen var det inte heller några problem med och jag har inte heller under tidigare kejsarsnitt hos olika katter haft problem med det.

Vad kommer ungarnas blodgrupp vid en B x A parning att bli?
Vilken blodgrupp ungarna får beror på vad A katten eventuellt bär på. Om A katten är en ’ren’ A (AA) katt så blir alla ungarna A(b). Men bär A katten på B blodgrupp så kan ungarna bli både A(b) och B.

När många av de argument B katternas motståndare brukar ta upp blivit nertystade, lyckades ännu ett problem plockas fram. Detta gäller de handmatade kattungarnas immunförsvar. Fiffiga uppfödare räknade ut att om man genom handmatning förhindrade honkatten att till ungarna överföra antikroppar mot blodgruppen (under den tid det är möjligt för kattungarna att ta upp antikroppar genom tarmväggen) gäller detta även alla andra antikroppar honkatten ger ungarna genom mjölken! Enligt denna teori borde alla kattungar som blivit handmatade under de första timmarna ha ett uselt immunförsvar! Sant, så borde det väl vara, men är det faktiskt så? Själv har jag som uppfödare haft maximal otur när det gäller förlossningarna och faktum är att kejsarsnitten blivit många under årens lopp. Detta betyder att en tredjedel av alla mina avkommor blivit handmatade och borde därför ha ett minimalt immunförsvar. Trots detta har jag aldrig sett någon skillnad på de olika kullarnas hälsa och dessa ungar är idag mellan 2 och 12 år gamla. Inte heller har de drabbats senare av sämre hälsotillstånd, tvärtom så har de varit mycket friska och aktiva katter. Så själv har jag lite svårt att se något akut problem här heller och anser inte heller att detta argument ska hindra uppfödare att para sin B hona med en A hane. När jag diskuterat ämnet med olika veterinärer har inte de heller kunnat ge annat besked än att antikroppar även senare i små mängder överförs. Vill man så kan man blanda i mjölkersättningen lite blod efter en A hona och därigenom överföra denna honas antikroppar till B honans ungar.

Forskningen gällande blodgrupperna går hela tiden framåt men allt har man inte ännu svar på. Efter att ha valt att fortsätta avelsarbetet med en B hona, så får man vänja sig vid att B-spöket ännu kommer att dyka upp. Många vill förklara dräktighetsproblem, missfall och dödfödda ungar med att honan är av B blodgrupp. Idag har forskningen inte hittat några som helst samband, men kanske vi uppfödare är mer uppmärksamma när det gäller vår B hona och hennes dräktighet. B-spöket är i alla fall det! Trots att jag i många år talat för de olika möjligheterna att använda även A hankatter till B honor, så hoppade B-spöket även på mig förra året. Det gällde Renaos kull, där jag för första gången på 21 år förlorade en unge som varit levande född. Fem dygn efter ungarnas födelse började den största ungen tyna bort. Efter ett intensivt drygt dygn, då vi gjorde allt för att rädda honom, somnade han in. Chocken var stor och jag upplevde att jag misslyckats totalt. Trots att tre olika veterinärer konstaterat att ungen inte hade någon infektion, så funderade jag ändå om handmatningen var orsaken. Likaså började jag tvivla att inte blodgrupperna i alla fall spelat mig ett spratt! Det var ju det olyckskorparna kraxat hela tiden om. Lättnaden var stor när dödsorsaken fastställdes till lungkollaps. Med detta vill jag säga, att det är jätte lätt att börja tvivla när allting går fel. Nu är jag övertygad att mitt val gällande parningen var rätt, men jag förstår också nu bättre dem som blir skrämda av B-spöket.

Jag hoppas att alla birma uppfödare en dag kommer att se blodgrupperna som en rikedom och tillgång. Vi kan vara lyckliga över att forskningen gett oss en möjlighet att undvika onödig kattunge dödlighet. Åtminstone har uppfödarna i Finland konstaterat en klar minskning när det gäller nyfödda kattungars dödlighet och då har vi ju redan gått ett steg framåt i birma aveln. Friska små birmabarn är ju uppfödarlycka samt en mycket viktig detalj för att kunna njuta av vackra vuxna birma katter även i framtiden!

Christina Feodoroff


Copyright © Svenska Katters Sida - På nätet sedan 1996
WEBMASTER