Cyberkattens förlossning från början till slut
Mins’ stora dag (eller natt)

Det började med att hon gick omkring och var orolig hela dagen och hennes kroppstemperatur föll till 37 grader. Eftersom Min aldrig haft ungar tidigare hade jag följt hennes kroppstemperatur noggrant de senaste par dagarna för att få någon förvarning alls.

Min, eller S*Neogene’s Yttrium Beryl som hon egentligen heter, är en blåcreme-vit perserhona som nu varit dräktig i på dagen 9 veckor. De senaste dagarna hade hon börjat bygga bo och nu verkade det alltså som om det närmade sig med stormsteg. Min är ingen stor tjej – hon väger knappt 2 kg i vanliga fall – och magen var inte alltför uppsvälld men rätt ojämn – så min gissning var 3 kattungar, kanske bara en men jag hoppades på tre. Scott, min sambo och Mins favoritmänniska var litet orolig att hon skulle krypa iväg och gömma sig men jag var relativt säker på att hon skulle hämta oss.

Strax efter 11 på kvällen när jag satt och tittade på TV kom hon så in i vardagsrummet, satte sig rakt framför mig och jamade på det ynkligaste vis och gick sedan rakt till katträdet och kröp in i "boet" där. Det tog en hel del jobb att få ut henne ur detta bo och in i den finfina låda vi förberett åt henne och som dugt alldeles utmärkt fram till denna stund. Nu ville hon helt plötsligt inte alls vara i den. Blixtsnabbt fram med en annan låda – puh, denna accepterades.

Det tog inte lång stund efter att hon kommit till ro innan krystvärkarna satte igång och kort därefter syntes första fosterblåsan tydligt. Eftersom detta var Mins första kull var jag naturligtvis litet extra uppmärksam – perserfödslar kan vara svåra även i vanliga fall men just första gången är det inte helt ovanligt att ungar hamnar fel och fastnar. Halva ungen, knappt kom ut vid nästa värk – sätesbjudning tyvärr vilket gör det extra svårt – men sedan tog det stopp. 15 minuters krystande, i omgångar, fick inte ut något mer av kattungen och dess sprattlande blev allt mer sporadiskt och kraftlöst. Så TYPISKT att det måste börja så här, stackars lilla Min. Till slut kände jag att det var dags att rycka in.

På med vaselin på lillfingret och så försiktigt, försiktigt föra upp det bredvid ungen. Mycket riktigt var där ett framben felvinklat som kilat fast hela ungen. Med stor omsorg lyckades jag lirka loss benet och ta bort mitt finger. I nästa värk kom ungen ut till halsen och krystningen därpå var hela ungen (en jätteläcker blåvit harlekin!)ute. Då kom nästa problem.

Min, som ju inte hade en aning om vad som hände utan bara visste att det gjorde ont och var hemskt obehagligt, var helt ointresserad av sin unge! Inte ens fostersäcken, som mirakulöst nog fortfarande var hel, ville hon öppna. Normalt skulle jag låta det gå ett litet tag för att honan skall få en chans att göra det själv, men efter den långa tiden i fostergången behövde denna unge hjälp snabbt. Mamma fick ryka in igen. Upp med fostersäcken och använda naglarna till att riva av moderkakan (detta för att undvika de skarpa och lätt blödande sår som en sax ger, en navelsträng skall slitas av, inte klippas). Hela ungens ansikte var fullt av slem så efter en kort avtorkning men mjuk och varm frotté var det dags att leka slemsug med munnen. Inte världens fräschaste sak kanske, men när det gäller en kattunges liv så reagerar jag inte ens inför saker jag aldrig skulle kunna tänka mig vid ett annat tillfälle. Så slunga ungen för att få upp vatten och slem ur lungorna och så suga lite till. Hack hack host – PIP PIIIP. Där kom det!! Gnugga litet till och så tillbaka till mamma för att bli renslickad och varm – trodde vi ja. Min ville fortfarande inte se sin unge utan var nu i förvärk stadiet till unge nummer 2.

Åter igen hade jag lämnat ungen ett litet tag för att låta Min få igång sina instinkter om den inte redan varit så försvagad. 3 super mjuka frottéhanddukar in i torktumlaren på högsta värme och så gnugga, gnugga, gnugga. När den lilla kroppen blivit litet varm var det dags för den "desperata metoden". Vi blandade ihop en portion av Mins favorit tilläggsfoder men gjorde den mycket vattnigare än normalt och smorde sedan in hela ungen i sörjan. NU slickade Min – som en besatt. Ok – vi hade gjort vad vi kunde för denna unge – nästa var på väg.

Unge nummer två (en cremevit så ljus att det var svårt att se teckningen – katten såg helt vit ut) kom rättvänd och trycktes snabbt ut av Min på egen hand men med moderkakan var det värre. Ungen hängde och slängde i navelsträngen under mammas svans och i mitt huvud blinkade "navelbråck" med stora röda bokstäver. Även denna moderkaka togs alltså loss av mina naglar, varpå jag hjälpte Min dra ut den. En snabb kontroll visade att ungens bukområde inte tagit skada. Phew. Ungen var mycket piggare än den första då födseln gått smärtfritt men Min var tyvärr fortfarande helt ointresserad. Efter att vi hjälpt till att "gnugga igång" unge 2 rullade mamma dock glatt över på sidan för att låta sina små dia.

Nu blev det paus – i över en timme. Efter att ha gjort vad vi kunde för de små använde vi andrummet på litet olika sätt. Scott hoppade i badet för att slappna av medan jag ringde hankattens/pappans ägare och tillika min goda vän för att berätta vad som skedde. Efter en halvtimme eller så ropade Scott in mig i rummet igen då han tyckte att hon hade värkar men när jag kom dit var hon helt lugn och hade inga synliga värkar alls. Alltså lämnade vi rummet igen och jag tillbringade ett tag med att svara på några av de hundratals frågor Scott hade runt kattfödslar – något han aldrig varit med om tidigare. Efter c:a 10 minuter gick jag tillbaka in till katterna för att kolla hur Min mådde och hittar henne då med TRE kattungar. Nummer tre hade fötts, slickats ren och navlats av helt utan hjälp – och detta efter hennes fullständiga ointresse under de första två! Det får en verkligen att undra hur mycket i vägen vi var i början, men troligast är helt enkelt att hon nu "fått häng" på hur det skulle gå till. J

Nu kände vi noggrant på magen för att kontrollera att allt var ute och till min stora förvåning fanns där en tydlig knöl kvar, och så något i ljumsken – det kunde väl inte vara..? Jo, åtminstone den stora klumpen rörde sig tydligt! En till, hur hade de fått plats allihop? Hur det nu är var så avstannade all födsloaktivitet för Min i 2 timmar och inget trugande av dödströtta ägare fick igång henne igen. Vi matade henne med kraftfoder och såg till att alla ungarna var varma och hade det bra och sedan var det bara att vänta.

Till slut, strax innan 5 på morgonen kom krystvärkarna plötsligt och kraftigt tillbaka och på nästan ingen tid alls trycktes unge nummer 4 ut. Nu var det väl klart ändå? Färgen på den här var väldigt svår att bestämma då fostervattnet var alldeles gul och det var alltså ungen också. Det visade sig vara en blåvit Van med oerhört mycket vitt. En liten, liten blå fläck i pannan är enda färgen på huvudet.

Nu var det dags att byta ut allt gammalt underlag och lägga in rena varma handdukar till den lilla familjen. Kattungarna fick ligga på varmvattenflaskan på sängen medan deras låda gjordes fin. Där låg de och pep ljudligt vilket oroade Min mycket. Hon hoppade raskt upp på sängen och grep tag i en av ungarna över nacken och försökte släpa in den i den halvbäddade lådan. Hon kunde inte alls förstå vad jag skulle bråka så här för J

Helt slutkörd somnade jag nu, men ett värv väl gjort bakom mig. Scott sade sig vara för exalterad för att kunna sova men lovade komma till sängs efter att ha suttit vid datorn ett litet tag. Knappt hade jag hunnit stänga ögonen innan jag väcks av att Scott ruskar mig hårt : , wake up, there’s a number five!

Mycket riktigt, halvvägs ut, och åter i sättesbjudning, hänger unge nummer fem. Min är mycket upprörd och vände och vrider på sig, ungen har tydligtvis fastnat. Urvaken och dan hittar jag en tunn frottéduk som jag får grepp om ungen med och vid nästa värk tar jag försiktigt tag och drar… och se där, unge nummer 5 har kommit till värden! Och vår nybytta låda är åter full med slem och blod, förstås.

Min tog glatt hand även om denna unge (en Cremevit Van till, en sådan oerhörd vitfläckkskull!) och efter att ha bytt i lådan en gång till och sett till att alla ungarna låg vid sin mamma och hade fått i sig åtminstone några droppar råmjölk somnade jag som en sten – en lycklig och stolt kattmormor till FEM ypperligt färgade vitfläckar (om man är vitfläcksuppfödare vet man hur ovanligt detta är) och en lång perserfödsel där ALLA ungar överlevde. Jag kunde inte vara gladare!

Lycka till alla där ute!
CyberCats Persian Bicolor Cattery