Egen avelshane – inte alltid så lätt

Text och bild: Emma Bodén
Jag har varit ägd av heliga birmor sedan början av 2000-talet. Just nu slavar jag åt fem av dessa underbara varelser, en gammal kastrerad hane och fyra fertila honor.
Under dessa år har jag ställt ut mina katter flitigt och har hittills fött upp tolv kullar. Jag har haft två avelshanar och skulle nu vilja dela med mig lite av mina erfarenheter. De uppfödare som haft egen avels- hane har säkert sin egen historia att berätta.

Min första katt, som jag hade tänkt ha som sällskapskatt och inte alls som avelshane, väckte mitt intresse för avel och utställning. Han blev pappa till mina första kullar och lånades även ut några gånger. Han var en lugn avelshane, jag hade nog nybörjartur, har jag konstaterat i efterhand.

Under sin tid som fertil hane strilade han inte en enda gång. Han ”ropade” efter honor enbart tidiga kvällar och sov sedan hela natten. Han parade både på hemmaplan och bortaplan och de honor han parade blev dräktiga. En nästintill exemplarisk avelshane. Problemet var att han åt dåligt och var tunn i hullet. Det hjälpte inte vilken näringsrik mat eller hur mycket godsaker jag än gav honom så gick han ändå inte upp ett hekto. Ja, det spelade ingen roll. Han förblev smal, särskilt vintertid då han dessutom gick ner sig i sin pälskondition. När han var tre år beslutade jag mig för att kastrera honom på grund av hälsoskäl. Jag tyckte helt enkelt att han var på tok för smal. Efter fyra år som kastrat är han dock fortfarande smalare vintertid men något kraftigare i hullet än somfertil. Han verkar tydligen vara en sådan som inte lägger på sig.

Min andra avelshane var betydligt mer hanig än min första. Han ”ropade” desto mer efter honor, mestadels på nätterna. Han vankade även runt, runt och var aldrig stilla. Detta är ganska vanligt och normalt beteende för hankatter, även att de strilar ibland. Dock började inte de riktiga problemen förens han var ett och ett halvt år. Det som troligtvis satte igång beteendet
var att den kastrerade hanen fortfarande bodde kvar.

Jag kan inte vara helt säker, men den äldre kastrerade hanen började trakassera och slåss med den yngre och fertila hanen. Han tänkte inte ge upp sitt revir, trots att han var kastrerad. Den yngre vågade inte hävda sig i slagsmålen utan reagerade istället genom att strila på det mesta så som gardiner, soffa, dörrar, fönster och väggar. Han började också ”ge igen” på min gamla kastrerade hona. Hon blev en slagpåse för honom när han fått stryk.

För att försöka lösa problemen delade jag upp katterna så att den fertila hanen fick bo i köket. Han fick sällskap- av någon av de fertila honorna som var de enda han accepterade och gick ihop med. Jag hade nätdörrar för att de inte skulle känna sig helt isolerade. När han konstaterade att ingen kunde komma åt honom i köket slutade han strila, åtminstone där. Jag lät honom få gå runt i resten av bostaden en stund varje dag. Vid dessa tillfällen- befann sig de kastrerade katterna ute- stängda i rastgården, detta för att und- vika konfrontationer. Dock strilade han så fort han kom utanför dörrarna i köket och jag fick lova att sätta ”blöja” på honom.

Detta var naturligtvis inte en hållbar lösning i längden. Den kastrerade honan blev efter en tid slagpåse för alla katterna och situationen blev ohållbar. Jag beslutade att kastrera hanen och han var då två år. Problemen fortsatte tyvärr och förvärrades. Efter kastreringen blev han även slagpåse för de fertila honorna. Jag beslutade att enda lösningen var att omplacera honom, hur mycket mitt hjärta än stretade emot, så var jag tvungen att sätta hans och de andra katternas hälsa i första hand. Min förhoppning var att jag skulle kunna få tillbaka samma harmoni som innan han kom och alltså behålla min kastrerade hona. Detta visade sig efter några månader vara omöjligt. Mobbningen av henne blev bara värre och jag fick placera om även henne.

Troligtvis kommer jag att skaffa fler avelshanar i framtiden. Dock kommer jag att tänka lite extra på vissa saker innan det blir aktuellt och jag kommer kanske att agera annorlunda om det skulle bli problem.

En av de saker jag skulle tänka på är bland annat hur stor min bostad är. Jag måste ha bra möjligheter att dela av den på ett bra sätt om konflikter skulle uppstå och göra det direkt när proble- met uppstår och inte vänta i tron att det kanske löser sig. Jag skulle även tänka efter på vilka katter min ”koloni” består av. Kastrerade honor står lägst i rang och blir lätt slagpåsar för fertila katter. Kastrerade hanar kan ha svårt att släppa sina gamla revir och honor. Ju fler katter man har desto lättare uppstår problem. Tyvärr kan jag inte ge några råd om vad som är rätt eller fel. Katter är individuella och det som fungerar hos en uppfödare fungerar kanske inte hos en annan.

Text och bild: Emma Bodén, S*Walk on Top Helig Birma
Med enskilt tillstånd: Royal Canin Sverige AB