Kärt barn har många namn men från början kallades han kort och gott för Mega. Därefter tillkom en rad av smeknamn. Redan vid 3-4 veckors ålder besöktes Malmö djursjukhus. Jag trodde först att han hade drabbats av en ögoninflammation men symtomen var vag och endast i hans ena öga. Dessutom verkade övriga katter fullt friska.
Efter undersökning konstaterades en liten skada som säkerligen uppkommit under en av gossarnas vilda “tutte-fight”.
Det började bli dags för välling följt av riktig mat, men inte för Mega. Vällingen gick väl an men ingen kattmat i världen kunde locka honom till matskålen. Det fick bli babymat på burk. Då detta fortsatte vecka ut och in, begav vi oss åter till veterinär. Blodprov togs och det skulle lyssnas och klämmas innan vi fick åka hem i väntan på provsvaren. Vid sådana tillfällen känns alltid väntan som en evighet, man vill så gärna få reda på orsaken direkt. När svaret äntligen kom var det med orden: “Gratulerar till en liten envis och bortskämd katt!”. Skulle inte jag och övriga i familjen klara av att vara lika envisa? Det gjordes många goda försök. Idag, med facit på hand vet jag bättre.

Vid 3 månaders ålder var det dags för Megas utställningsdebut. Resan gick till Göteborg där flera amerikanska domare var inbjudna. Mrs Muriel Slodden var en av dessa och hon skulle döma våra katter. När assistenterna befann sig för långt bort för att Mega skulle kunna fiska efter dom från domarburen, hängde han i burtaket som en apa. Uppmärksamhet var han bortskämd med och mer uppmärksamhet var vad han fick när han först blev utsedd till DB-U och BIV, för att därefter i panel ta hem Best In Show Ungdjur. Domaren Muriel var såld och ville ha honom till varje pris. Hon grät öppet när hon fick svaret. Att besluta oss för en export till USA, där på plats, var inte till att tänka på. Speciellt inte då han var ett litet “problembarn”. Att han inte åt kattmat och var mindre än sina bröder brydde sig Muriel inte om och hon skulle återkomma längre fram. Redan 3 veckor senare kom ett brev från henne med en ny förfrågan. Hur bra allting än lät, blev det ett nej och nu vet jag att beslutet var rätt.

En vecka innan Megas 8 månaders dag fick han följa med till vår veterinär då några andra skulle vaccineras. Detta för att rådfråga om kastrering. Han hade aldrig fått sina testiklar på plats och var därför vad vi kallar kryptorchid. Att han trots detta skulle kunna bli far genom att para sin mor och/eller halvsyster, var för mig en större mardröm och jag ville få testiklarna funna och bortopererade snarast. Det var inga problem och vi kunde återkomma veckan därpå. På plats en vecka senare innan given narkos upptäcktes ett strömningsljud, s.k. blåsljud. Vad var detta? Olika veterinärer hade ju lyssnat på hans hjärta vid flera olika tillfällen, så sent som veckan innan!
Man ger inte narkos till en hjärtsjuk katt men med hjälp av mitt “gåpåande” blev det trots allt så. Jag har själv slutat att andas under narkos och en “skönare död” finns nog inte. -”Klarar inte hans hjärta det så är det inte meningen att han ska leva” ansåg jag och det höll ju veterinären med om. Jag blev därefter hemskickad i väntan på uppvaket, som troligen inte skulle komma. Ett par timmar senare ringde veterinären och meddelade att Mega var vaken och kunde hämtas hem. Groggy men med ett välkomnande vrål glädjes han åt vår ankomst. Två snitt hade krävts. Ljumsksnittet gav inget resultat i testikelletandet och buken fick öppnas. Där fann man två små “skrumpna russin”.

Under kommande natt blev Mega till synes medvetslös vid två tillfällen. Han såg död ut där han låg bredvid mig på min ena huvudkudde och allehanda kattböcker åkte fram ur bokhyllan. Jag lugnade mig något när jag i en av dessa kunde läsa att liknande “anfall” kunde uppträda efter narkos. Trots detta var det en fruktansvärd upplevelse som jag ogärna vill råka ut för igen. Inte minst för den det drabbar även om jag personligen tror att han inte var medveten om det som inträffat. Dagen därpå var han sitt vanliga gamla, bortskämda jag igen.

Efter hjärtdiagnosen kändes det än värre att söka efter ett lämpligt hem åt honom men eftersom vi aldrig hade annonserat efter ett sådant, fanns det ingen anledning att göra det nu heller. Kanske kunde min mamma tänkas ta sig an honom när hennes gamla siamesdam med tiden gick bort, men det skulle nog dröja för där är krut i den damen.
Den aktuella parningen som resulterade i Mega och hans kullbröder var från första början tänkt för att eventuellt ge oss en ny avelshona. Skulle vi ta chansen och göra en omparning med en eventuell risk för hjärtfel?

Vincent som vuxen hemma i Bjuv. För er som följt serien “Djursjukhuset” är han redan känd. Ni kan även se honom och hans kompis Theo på vår hemsida: http://www.algonet.se/~miknil

Efter många samtal med vår veterinär vågade vi ta risken. Han ansåg att Mega var en katt som egentligen inte var meningen, en med multifel som säkerligen inte skulle återupprepas. Vi beslöt oss för en andra chans och i september 1996 föddes återigen 5 söta bebisar varav en dödfödd och en som “en andra gång” gick bort i lungin-flammation samt hade navelinflammation enligt obduktion.
Starten på den andra kullen skrämde mig. En repris på den tidigare, även denna med tre röda gossar, nästintill identiskt lika de tidigare tre. Skulle någon av dessa små troll utvecklas till en kopia av Mega och skulle vi i så fall sitta med ännu en osäljbar katt? Plats i hemmet fanns det nog men om detta skulle bli något som upprepades gång på gång, fick det bli ett rejält uppehåll med vår uppfödning. Minst en 10 år så där får man väl räkna med att en katt lever i snitt.

De tre nya gossarna fick bära namnen; Chevy Chestnut, Chinny Coppersmith och JoyBoy. Den sistnämda regerar hemma hos Siames- & Orientalgruppens sekreterare, Weronica Östlund i Malmö. Där har han tillsammans med sina kattkompisar lärt sig att använda den riktiga toaletten istället för “sandlådan”. Det måste vara skönt att ha sandfritt! Eller hur Weronica?
Den näststörsta gossen Chinny Coppersmith kallas numera för Mowgli och bor även han i Malmö, hemma hos Mikael Nachtigall (S* Bastkatten’s), där han har avlat av sig en del med husets äldsta dam kallad “Sushi”. Den största gossen flyttade till Bjuv och fick namnet Theo. På köpet följde Mega med och kallades därefter för Vincent.

Vad fick mig då att våga skiljas från denna underbart bortskämda katt? Jo, det gick inte att ta miste på hur mycket Nisse och hans fru Ella älskade honom från första stund och det kändes till hundra procent rätt att kunna erbjuda honom ett liv med mindre kompisar och mer uppmärksamhet. Vid leveransen fick dom ett dagsfärskt veterinärbesiktningsintyg där det utförligt stod skrivet hur hjärtat lät. Jag upplyste dom om riskerna med en hjärtkatt och att ett ultraljud närmare kunde berätta hur det låg till. Drygt ett halvår senare skulle det visa sig att Mega aldrig hade varit behäftad med något hjärtfel. Då han under den varma sommarmånaden juli insjuknade och fick träffa hjärtspecialisten Torkel Falk på Europas största djursjukhus i Helsingborg.
Vincent som jag väljer att kalla honom i fortsättningen, hade slutat visa intresse för allt i matväg, d.v.s. allt i husmanskostväg och hade svårigheter att andas. Dessutom var hans bröst svullet.
Torkel fann orsaken, lille Vincent drogs med en stor tumör i brösthålan (lymfosarkom i thymos). Den växte väldigt fort och om inte någon behandling sattes in, skulle han ha högst 2 månader kvar att leva.

Cancerspecialisten som fick ta över behandlingen gav Nisse och Ella väldigt stora förhoppningar om ett tillfrisknande och de beslutade sig för att Vincent skulle få genomgå en cellgiftsbehandling. Besöken skulle bli många under en knapp halvårsperiod och strax innan jul såg det ljust ut, tumören visade sig inte på några prover. Återbesök för regelbundna blodprovstagningar skulle inleda det nya året 1998. Varje månad visade utmärkta värden tills det blev mars, katternas månad. Då hade värdena skjutit i höjden och cellgiftsbehandlingen togs upp på nytt. Tilläggas bör att cellgiftsbehandling på katt inte skall jämföras med den som utförs på oss människor.
En katt tappar inte pälsen, på sin höjd morrhåren och ägare och veterinär måste hålla ögonen noggrant öppna. Behandlingen får inte på något sätt ge katten några negativa biverkningar. Inga problem för Vincent, han mådde utmärkt, enligt både veterinären och ägarna. Sommaren kom och Vincent blev friskförklarad en andra gång. Livet var underbart! Dessvärre skulle glädjen inte bli långvarig. Vincent blev hastigt sämre inför hösten och natten mellan den 3:e och 4:e september 1998 togs beslut om att få låta honom somna in.
Må han vila i frid, vår så högt älskade Vincent. Han tog allas hjärtan med storm.
Nu kan han se USA, för nu har han vingar!

Vingar

På vingar min vän, ska Du komma hem igen.
Hem till de Dina som sörjer dig så.
Kan Du veta min vän, hur deras hjärtan känns nu
och hur livet Dig utan kan levas som då.
Du ska veta min vän, att i hjärtan du bor
hos många fler än Du tror.

Cecilia